Margareta Danelius, Capio

Du är numera även chefsläkare för Ramsay Santé (grattis!), är det något speciellt du tar med dig från din lokala roll som chefsläkare på Capio?

Att vara chefläkare är att samordna arbete med medicinsk kvalitet och patientsäkerhet. Grunderna till detta ligger i vetenskap och beprövad erfarenhet och i den medicinska etiken. Detta är lika överallt i världen, så det är mycket jag kan ta med från mitt arbete i Sverige till min nya roll som också omfattar sjukvård i Frankrike, Norge, Danmark och Italien. Lagar och regler, kultur och - kanske mest av allt – sjukvårdens organisationen skiljer sig mycket mellan länderna, vilket innebär att man ofta inte kan arbeta på precis samma sätt. Det bästa ”trick” som jag tar med mig från arbetet i Sverige är att använda patientens perspektiv dvs att se sjukvården genom den som har behovet. Då blir det lätt att sätta upp mål för ökad kvalitet och säkerhet. Det är alltid en bra början för beslut och handlingsplaner, tycker jag.

Något speciellt som vi bör anamma in i vården?

Jag tycker mycket om den franska artigheten. Den ligger både i kulturen och språket. En del av det skulle jag gärna ta med mig in i den svenska sjukvården. En inspirerande aktivitet som våra franska kliniker nyligen varit engagerade i är en festival i Paris: Pop&Psy 2024, där popmusik och psykisk hälsa var i fokus. Festivalen inkluderade rundabordssamtal, diskussioner, workshops och kvällsevenemang med konserter och DJ-set med syfte att skingra fördomar om psykiatri och uppmuntra till samtal och inkludering.

Ser du några synergieffekter/fördelar i en sån stor koncern som Ramsay Santé?

Det är en fantastiskt roligt att arbeta i en stor koncern där vi kan dela kunskaper och erfarenheter. Inom medicinsk vetenskap är vi vana vid det. Inom forskning och medicinska specialiteter är arbetet alltid internationellt. I Ramsay Santé kan vi också arbeta mer verksamhetsnära och dela med oss av hur vi tillämpar kunskapen, dvs hur vi gör i vardagagen. Att ordna sådana nätverk för kunskapsutbyte är en av mina arbetsuppgifter som jag verkligen tycker om. Vi har lite olika typer av nätverk. Ibland träffas vi för att jämföra och få inspiration av varandra. Ibland har vi erfarenheter i ett land som vi har nytta av i ett annat land som är ”nybörjare” t.ex. hjälper Capio Närsjukvård vår franska verksamhet att starta vårdcentraler. Våra svenska ortopeder har nyligen varit i Italien och tittat i detaljs på flödena kring höft- och knäledsplastiker. Alla har mycket att lära och att lära ut. Vi i Sverige ligger i framkant i digitalisering och i att involvera patienter i sin egen vård och i utvecklingen av våra tjänster. Forskning och innovation är också områden där vi arbetar mycket tillsammans.

Du har under det senaste året varit i Libanon för Médecins sans Frontiéres, vilka är de största medicinska och logistiska utmaningarna och hur har du hanterat dessa?

Jag arbetade åtta månader med Läkare utan Gränser i Libanon. Jag arbetade på två öppenvårdskliniker för patienter med kroniska sjukdomar t.ex. hjärt-kärlsjukdomar, astma och diabetes och bedrev även uppsökande verksamhet i byar och läger. Initialt var projektet till för syriska flyktingar men situationen i Libanon har försämrats mycket och även den inhemska befolkningen numera behöver humanitär hjälp. Detta har eskalerat senaste halvåret. Verksamheten var svår att planera beroende på oroligheterna i landet. Mot slutet av min vistelse kom bombanfallen allt tätare. De medicinska resurserna bestod av femtio läkemedel, 10 laboratorieprover och en EKG-apparat. Det var förstås utmanande med en sådan instabilitet och så knappa resurser men vi hade också fantastiska lokala medarbetare med engagemang, kunskap och anpassbarhet som lärde mig mycket.

Vilka lärdomar har du tagit med dig tillbaka till ditt "vanliga" arbete?

Jag lärde mig att arbeta med knappa resurser och att tvingas göra medicinska prioriteringar. Läkare utan gränser hade genomtänkta rutiner för att lyfta den etiska stressen från medarbetarna som var närmast patienten. Det tycker jag är tänkvärt för oss i Sverige också.

Hur förbereder man sig för en sådan resa mentalt?

Jag förberedde mig framför allt genom att acceptera att jag inte kunde förbereda mig. Jag var extra noga med mat, sömn och träning innan jag åkte och med att ha ordning och reda på mitt liv hemma så att jag kunde släppa så mycket som möjligt och finnas i nuet under mitt uppdrag. Jag var nyfiken och öppen när jag kom dit men jag var också rädd för att göra fel och att inte förstå. Rädslan blev till en drivkraft som gav mig energi. Det var faktiskt svårare att åka därifrån än att åka dit.

Arbetet för MSF - är det någonting du kommer göra igen?

Om allt går i lås åker jag till Sudan i mitten på december för ett par månaders arbete på ett sjukhus. Jag är tacksam att jag inte bara får kombinera det med mitt arbete här hemma utan att mina chefer både i Frankrike och Sverige också uppmuntrar mig till det och löser det praktiska eftersom de ser det som en del av det samhällsansvar som ligger i våra värderingar. Capio Sverige har dessutom ett formaliserat partnerskap med Läkare utan Gränser.

‍