Tomas Werngren, Regeringskansliet

Vad innebär ditt uppdrag?

Det är ingen klassisk utredning. Det är inte en rapport på 700 sidor och sen är det klart. Mitt uppdrag handlar mer om att få aktörerna att börja röra på sig. Att tydliggöra roller, ansvar och gemensamma mål utifrån det arbete som regeringen bedriver. Dessutom ska vi leverera en statusrapport till regeringen. Där det ska framgå framsteg och utmaningar för att via den digitala infrastrukturen bidra till en jämlik vård i Sverige samt skapa förutsättningar för ökad kvalitet i vårdprocesserna. Rapporten ska lämnas till regeringen i slutet av året. Rollen kan lite skämtsamt beskrivas som att jag är en diplomatisk torped. Det är inte enkelt. Ibland uppfattas man som för diplomatiskt  och ibland som för på. Parallellt arbetar Mats Nilsson med den rättsliga sidan. Tillsammans ska det ge en grund för ett system som faktiskt går att bygga vidare på.

Inom offentlig sektor handlar det inte om vinst, utan om värde. Det innebär inte att vi inte ska vara så effektiva som möjligt.  Vi måste organisera oss på ett sätt som ger mer kvalitativ och jämlik vård. Det är därför jag är här. Jag är bara en pusselbit – men det gäller att vi får ihop hela bilden.

Vad är det första man behöver göra i ett så omfattande uppdrag?

Det handlar inte primärt om teknik, utan om processer. Man måste börja med att förstå vilka vårdprocesser man vill se i framtiden. Först därefter kan tekniken kopplas på. Annars riskerar vi att effektivisera ett system baserat på de utmaningar vi har idag. Det ger ett system som inte fungerar optimalt i framtiden. Tekniken får inte bli en distraktion från de verkliga frågorna.

Det låter som en kamp inte bara om teknik, utan också om kultur?

Förändring är inte bara teknisk – den är existentiell. Det handlar om att få människor att vilja vara med och bidra, inte bara reagera. Professionen måste vara medskyldig till lösningen. Då blir resultatet något man själv kan stå bakom. Det är en anledning till att vårdgivare involveras i arbetet.

Du har en lång bakgrund inom finansvärlden. Vad tar du med dig från den världen in i arbetet med digital infrastruktur för vården?

Det här handlar egentligen om ledarskap. Att driva förändring – och det är precis vad det här uppdraget handlar om. Från finanssidan har jag lärt mig att tänka i system och att navigera komplexa strukturer där många aktörer måste dra åt samma håll. Det kräver samverkan, och det kräver tydlighet i ansvarsfördelning.

De flesta är för förändring i teorin men det gäller se vilka konsekvenser som följer och att vara beredd på dem. Alla nickar när man säger att målet är jämlik vård oavsett var i landet man bor. Men efter 30 sekunder är det som att samtalet tar slut. För det vi egentligen pratar om är maktförskjutningar. Och då börjar människor rent instinktivt att skydda det man har. Då pratar vi inte längre om vård, utan om struktur, ansvar och resurser.

Hur ser du på Sveriges förutsättningar för den här typen av förändringsarbete?

Sverige har vissa komparativa fördelar – vi är bra på att utveckla i det dagliga arbetet, men vi har svårare när det krävs större systemförändringar. Vi är konsensusdrivna. Det tar tid att komma överens, men när vi väl gör det så sitter det. Utmaningen här är att vi befinner oss i vad jag skulle kalla "steg 3": att skapa ett helt nytt kapitel för den digitala infrastrukturen. Det är en stor kulturell omställning, och vi svenskar är ett trygghetsknarkande folk. Det gör förändringen mentalt svår.

Varför tror du man valde någon från finanssidan till detta uppdrag?

Finanssektorn brottas med samma utmaningar: gamla system, regulatoriska krav, samverkan över många aktörer. Jag brukar säga att finansvärlden lite Tjernobyl lärt sig att "gjuta betong runt det gamla" och skjuta in API:er. Dessutom glöm inte bort att jag har 30 års erfarenhet av kommunal samverkan även om det är inom finansområdet. Förståelsen för kommunsektorns vardag är väsentlig vid stora förändringar.

Ett argument som ofta framförs är att finanssektorn har mer pengar till utveckling. Det är en myt. Sjukvården omsätter 500 miljarder kronor årligen. Problemet är snarare att man inte haft ett tydligt systemansvar. Inom finans, om man som VD ignorerar Finansinspektionens föreskrifter, då försvinner både jobbet och tillståndet. Inom vården är det fortfarande för många som tycker att lagar och regler är valfria. Att den kulturen finns ska man dock inte bara lasta vårdsektorn för utan det är också en svaghet som lagstiftaren har bidragit till genom att i många fall inte i tillräcklig involverat vårdproffessionen i arbetet.

Hur får man ihop det här med styrning, tillsyn och förändring?

Tillsynsmyndigheterna måste närma sig vårdgivarna – inte bara kontrollera utan också stödja. Det börjar hända saker nu. Regionerna och kommunerna är mer inkluderade i arbetet. Men det handlar också om en mental omställning – att förstå att vi behöver en gemensam spelplan för att skapa en nationell digital struktur.

Hur ser du på balansen mellan att standardisera och att tillåta lokala anpassningar?

Staten ska inte styra vårdens utförande men måste ta ansvar för infrastrukturen. Idag har vi 20 olika lösningar som inte kan prata med varandra. Det funkar inte. Staten ska sätta ramarna så att varje vårdgivare kan utveckla sitt eget system – men inom ett gemensamt ekosystem. Här hjälper EHDS till genom att även reglera leverantörerna av journalsystem och medicinteknik.

Ser du några större orosmoln?

Ja. Framför allt vår förmåga att anpassa våra synsätt. Ta EHDS – European Health Data Space – som exempel. Den kräver ett annat förhållningssätt till vårdinformation. Där är grundprincipen att vårdgivare ska ha tillgång till relevant information, om inte patienten aktivt väljer att stå utanför. Det är en total omvändning från det svenska synsättet, där allt i princip är hemligt tills patienten uttryckligen ger samtycke. Det skapar förvirring och systemkonflikter. Men om vi vill att vården ska bli mer effektiv, mer jämlik och mer patientsäker, då måste vi anpassa oss.

‍