Daniel Forslund, Vårdföretagarna

Varför är det så svårt att skapa ett fungerande och sammanhållet journalsystem i Sverige?

– Det enkla svaret är att dagens journalsystem är byggda för en annan tid. När de utvecklades på 1980-talet var målet att ersätta pappersjournaler med digitala system, men då fanns det inga lagliga möjligheter att dela patientdata mellan vårdgivare. Det var först 2008 som lagstiftningen ändrades och gjorde det tillåtet att dela journaluppgifter mellan olika vårdgivare och med patienten själv.

Hur påverkar det vården idag?

– Eftersom systemen inte är byggda för att vara samarbetsplattformar skapar det stora arbetsmiljöproblem för vårdpersonalen och är dessutom en patientsäkerhetsrisk. Informationen är ofta svåråtkomlig, och vårdkedjan får inte en komplett bild av patientens hälsotillstånd. Det gör att onödigt mycket tid läggs på administration istället för patientmöten.

Finns det juridiska hinder för att skapa bättre system?

– Ja, juridiken har spelat en stor roll. Men en annan viktig faktor är att Sverige under många år har haft extremt låga investeringar i hälso- och sjukvårdens IT-infrastruktur. Endast 2,2 % av sjukvårdsbudgeten har gått till IT, och 90 % av den summan har gått till att underhålla befintliga system. Vi var tidiga med att digitalisera journaler, men sedan dess har vi halkat efter och byggt upp en stor teknisk skuld.

Hur ser det ut från leverantörsperspektivet?

– En viktig förklaring är att leverantörerna inte har en gemensam standard för hur systemen ska fungera ihop. Det påminner om hur bankerna fungerade förr – det tog dagar att föra över pengar mellan olika banker, medan vi idag kan swisha direkt. För att lösa detta har många regioner valt att gå över till samma systemleverantör för att säkerställa kompatibilitet.

Nu står vi inför stora förändringar. Hur ser framtiden ut?

– 13 av 21 regioner kommer att byta journalsystem de närmaste åren, och många privata vårdgivare gör också förändringar. Frågan är om vi har lärt oss något. Vi behöver system som är öppna, flexibla och byggda för en sjukvård där patienterna rör sig mellan olika vårdnivåer och vårdgivare. Kompatibilitet och interoperabilitet är nyckelbegrepp.

Hur ska man utvärdera digitaliseringsinitiativ?

– När vi pratar om digitalisering inom vården är det viktigt att se det ur tre olika perspektiv:

Patientperspektivet - Digitaliseringen ska göra vården mer tillgänglig och anpassad. Vården är inte längre begränsad till fysiska byggnader – den kan också finnas i en sensor hemma hos patienten, i en app eller genom digitala vårdmöten. Ett exempel är att digitala vårdgivare som Kry nu driver fysiska vårdcentraler och har befolkningsansvar för över en kvarts miljon patienter.

Medarbetarperspektivet - Många larmrapporter pekar på att vårdpersonal spenderar orimligt mycket tid på administrativt arbete och teknikstrul. Det är därför avgörande att journalsystemen moderniseras och förenklas. Att inte göra något är inte ett alternativ – vi måste minska störande moment i arbetsdagen så att personalen kan fokusera på patienterna.

Samhällsperspektivet - Sverige måste ligga i framkant när det gäller digital vårdutveckling. En ineffektiv vård där personalen arbetar mer med administration än patientkontakt är inte hållbar. Det får konsekvenser för patienter som får vänta för länge på vård, vilket i sin tur leder till andra hälsoproblem, både fysiska och psykiska.

Vilken roll har privata aktörer för innovationsutvecklingen?

– Privata vårdgivare har ofta större flexibilitet att testa och implementera ny teknik. De omfattas inte av Lagen om offentlig upphandling (LOU) och kan därmed utveckla lösningar snabbare tillsammans med techbolag, utan att behöva genomgå långa och komplexa upphandlingsprocesser. Det gör att privata aktörer kan driva innovation och förbättringar i ett snabbare tempo än den offentliga vården.

‍

‍